Surströmmingsvisa

På Ulvöns strand ett fiskarlag
mycket strömming, fick en dag.
Det var 1802.
Gissa vad, de gjorde då.
Täckte över dom med jord.
Nämde t aldrig med ett ord

Innan det gått många år
en hemsk doft, ur jorden står.
Svepte runt kring varje stuga.
Folket vädra och sa: ”Huga!”
Och man sökte runt omkring
men fann ändå ingenting

Har du hört om farfarsfar,
han som utan, tänder var?
Kände lukten, såg på frugan.
Gav na spö och brände stugan.
Trodde hennes lukt det va.
Han försvann till USA

Farfar var en stårlig karl.
Alltid kniv, i slidan bar.
Ärvde täppan och sex dollar
samt en lukt som oro vållar.
Han blev alltmer konstifik;
föll på kniven och blev lik
Mor var lockande och varm.
Ögon blå, högan barm.
Sexton barn höll morsan vaken
hon har aldrig skådat maken.
Hon har aldrig haft nån tur.
Lukten den gick aldrig ur :/

I Svartsjö hade jag en bror.
Brände själv en laddning stor.
När han skulle gömma mäsken
hitta han den sura fesken.
Blekna, stöna, skrek: ”Oh ve!”
Nu är han godtemplare

Vi som bättre vet än mor,
farfars far och dumme bror.
Vi kan njuta vi kan frossa
liksom Fredrik Barbarossa
Stoppa i oss strömming fin,
tunnbröd, lök och brännevin

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *